junglefever.blogg.se

Det finns så mycket att säga, och samtidigt egentligen inget alls- då det som händer nu är helt normala grejer för "alla andra". För de som inte kämpat att få vara tillsammans, är allt som sker normala och förväntade nästa steg i ett förhållande. Skriver inte här längre/eller om jag ska säga att jag inte har skrivit på länge... men sen tänker jag på historierna man hör (ex. på olika forum) om hur folk (tjejer) har blivit lurade av sina partners som kommer från andra länder. Jag är inte en av dem. Jag har inte slutat skriva för jag ligger hemma och är ledsen och lurad. Anledningen att jag inte skrivit är för jag inte har samma behov. För att jag lever det livet jag längtat så länge på att få börja leva.

 

I februari flyttade vi till en större lägenhet. Vi hade tur att vi fick tag på något- då det är i princip omöjligt i den här staden, och vi slapp dessutom dubbla hyror då vi (just på grund av denna bostadsbrist) blev av med gamla lägenheten innan uppsägningstiden gått ut.

M har börjat läsa svenska, och om bara någon dag flyttar han till SFI D, vilket är den sista nivån.
Jag är inte sjukskriven längre. Jag gick klart skolan, och iom undersköterskeutbildningen fick jag löneförhöjning.
I somras började M jobba lite extra i disken på en herrgård, och har sen dess jobbat minst halvtid. De såg potential i honom, och han kommer få börja gå som lärling (eller vad man kallar det) ute i restaurangen och lära sig servera, och eventuellt även en del i köket. Han kämpar på med skola, jobb, samtidigt som han kämpar på för att ta svenskt körkort (skriver nästa vecka, uppkärning veckan efter).
På en semesterresa till Luxemburg (som var helt fantastiskt vackert, och dessutom fullt av mixed couples som vi) överraskade M mig med ett romantiskt frieri som fick mig att både skratta och gråta samtidigt.

Den största och viktigaste nyheten måste ändå vara att jag är gravid i 6:e månaden, och vi beräknas få träffa våran dotter i början av mars.

 

Jag tror att jag skrev i något av de första inläggen här, om hur M gick upp på morgonen, satte på musik, diskade och sjöng. Det gör han fortfarande. Han gick upp idag, satte på lite Michael Jackson och diskade gårdagens disk. Kom in till mig, som fortfarande ligger i sängen och tar det lugnt efter att ha sovit dåligt hela natten, och satte igång datorn så jag kunde hitta något bra att streama. Nu går han runt med hörlurar i öronen, småsjunger lite, och dammtorkar i vardagsrummet innan han ska dammsuga. Ibland tittar han in till mig i sängen, för att se så jag mår bra. 

 

Nej, allt är inte perfekt.

Det var en stor omställning att lära sig leva tillsammans igen, från att ha varit separerade i 20 månader. Det har varit mycket bråk. Jag kan erkänna att jag tänkte tankar som "är det verkligen värt det". Men inom mig visste jag alltid att det var det, för jag får vara med mannen jag älskar, och mannen jag vill dela mitt liv med. Det händer såklart fortfarande att vi bråkar, och det kommer det säkert alltid göra, för det är normalt. 

Och så finns det yttre faktorer som påverkar livet och hur vi mår. Men det viktiga är att vi får gå igenom detta tillsammans och kan stötta varandra. För det är han och jag. Det är vi. Tillsammans.