junglefever.blogg.se

I tisdags fick jag ett samtal från kvinnokliniken. Jag hade förvisso fått ett brev om att mitt senaste prov inte visade på några cellförändringar- men de behövde ändå ta ett nytt prov. Om jag inte haft några förändringar tidigare hade de nöjt sig med resultatet, men eftersom de inte fick tillräckligt med celler från stället som operats behövde de göra det igen. Det hade kunnat vara så att de inte fått tillräckligt med celler för jag spänner mig så mycket under provet. Då känns det knappats som nån mening att ta ett nytt, jag slappnar ju aldrig av när jag ligger i den där helvetes stolen. Jag känner mig liksom inte orolig över att få tillbaka cellförändringar, jag vet ju att de håller koll på mig under alla mina återbesök- det som oroar mig är att ta själva provet.

Kvinnan som ringde mig sa att jag kunde få en tid redan nästa dag, på sjukhuset i min stad, istället för att åka dit kvinnokliniken jag brukar besöka ligger. Hon sa att de inte skulle klippa bort kött ur min kropp den här gången, utan att den där lilla mascaraborsten och nån spatel skulle räcka.Hon lovade att barnmorskan jag skulle träffa var bra, och att hon skulle vara försiktig. Hon skulle även prata med henne innan, och berätta varför jag tycker ett gynbesök är så fruktansvärt jobbigt. Sen lovade hon, återigen, att om det här provet inte visade på några förändringar, skulle jag kunna vänta ett år innan jag behövde kolla mig igen. 

Så i onsdags var jag och tog provet igen. Kvinnan jag träffade kändes bra, och inför nästa prov får jag välja om jag vill byta ställe, och börja gå här i min stad. 

Det kunde ta upp till 6 veckor innan jag fick svaret. 

 

Jag började skriva en massa om vad jag gjort i helgen, men det var för jobbigt, för mycket att förklara. Saker och ting har under flera år lett fram till ett konstaterande att ett syskon enbart har intresse av att vara med sin egna familj, vilket innebär en total avsaknad av intresse för alla andra.

Exempel 1; M har varit ifrån mig i 419 dagar, noll gånger har jag fått frågan hur det är med honom. När jag berättade för syskon 1 att M blivit misshandlad av ett gäng med påkar, kom inte en enda fråga hur det var med honom. 

Exempel 2; ett annat syskon hade köpt tågbiljetter för att hälsa på syskon 1, och skrev ett sms om att hen inte kunde komma, för hen blev akut inlagd på sjukhus för operation, och inte visste hur länge hen skulle vara kvar där, fick hen ett svar från syskon 1 "ajdå, lät inte bra. krya på dig". Ingen fråga om vad som hänt, eller hur hen mådde. Nu, en månad senare fick hen fortfarande inte en fråga om hur hen mådde, utan fick höra pikar från syskon 1´s partner att hen nästan aldrig hälsade på.

Så. I alla fall. Helgen var jobbig. Och blev inte bättre av att jag behövde dela bil med andra, varav en är en förälder som jag har en ansträngd relation med. Efter att ha suttit instängd på en så liten yta, under en så lång tid kände jag att ett psykbryt inte låg allt för långt borta. 

 

När jag kom hem försökte jag ta det lugnt ett tag, slappna av, och njuta av att få vara ifred (med katterna, såklart). Har tänkt mycket på M under helgen, hur saker och ting varit om han varit med och så. Satte mig för att spela gitarr, och sjunga, något jag inte gjort på hur länge som helst för jag varit för stressad eller trött hela tiden. Började spela in lite jag tänkte skicka till M, så han skulle få höra en snutt ur tre olika låtar som jag satt och sjöng (Waiting for the sun- Simon Erics. Walk- Kwabs. Stole the show- Kygo). Fick ett meddelande från M under tiden jag höll på och spela in, och eftersom jag var mitt uppe i något tänkte jag att jag skulle svara när jag var klar, och då skicka låtarna. 46 minuter senare får jag ett till meddelande, med frågan vad fan jag håller på med. När jag gick in i mobilen för att ta fram en låt att skicka (för att visa vad fan jag höll på med) ringde M, endast en minut efter senaste meddelandet. Han lät otrevlig, frågade varför jag pratade så tyst. Jag berättade att jag spelat gitarr och sjungit. Eftersom jag blir hes när jag sjungit ett tag, pratade jag lite tystare för att inte börja hosta. M lät misstänksam. Och arg. När jag började försöka förklara att jag spelat in till honom kom jag inte så långt, för han avbröt mig, sa på ett otrevligt sätt att vi skulle prata senare, att jag skulle återgå till det jag höll på med, och att han själv höll på att titta på en film. Jag försökte ett par gånger till, påpekade att jag höll på att berätta något, men han lyssnade inte, utan upprepade bara samma saker ett par gånger till.

Jag tappade lusten helt. Ställde bort gitarren. Känner mig ledsen. Speciellt eftersom han vet hur dåligt jag mår, att jag i flera veckor varit på bristningsgränsen, då jag alltid är trött och alltid är stressad, för att jag jobbar mer än heltid för att kunna försörja både honom och mig. Jag har ingen lust att äta kvällsmat längre, och kommer bara lägga mig i sovrummet och kolla på tv. Skriva godnatt till M innan jag somnar. Men inte orka förklara nånting, eller ens säga att jag är ledsen. 

Det som görs med kärlek, måste tas emot med kärlek. Jag kommer inte skicka det jag spelade in...