junglefever.blogg.se

Min sambo, M, står i köket och diskar, samtidigt som han lyssnar på musik. Klockan börjar närma sig lunch, och jag har precis blivit klar med dagens uppgifter. Lutar jag mig lite bakåt kan jag se hon stå där inne. 

Han har bar överkropp, mjukbyxor och tofflor. Diskar kastrullen jag brände mjölken i här om dagen, samtidigt som han sjunger. Tidigare gjorde han frukost till mig, för att muntra upp mig efter två jobbiga läkarbesök den här veckan. 

Jag tittar in mot honom, och ser att han tittar tillbaka. Han ler mot mig, samtidigt som han fortsätter sjunga, o frågar sen om allt är bra.

Och det hade det kunnat vara.

Mitt liv skulle kunna vara helt vanligt, med helt vanliga problem. Läkarbesök som stressar mig, oro över ekonomi, lite lätt ångest över att min viktnedgång avstannat sen jag träffade honom, och nu istället har gått upp några kilo.

Men så är det inte. 

Vi har precis överklagat hans utvisningsbeslut sista gången vi får. Inom en snar framtid kommer han behöva lämna mig för att åka hem till sitt land. Väl där ska han ansöka om att få komma tillbaka till Sverige med mig som anknytning. Just nu beräknar Migrationsverket att de har en väntetid på 11 månader. 

 

11 månader.

 

Jag vet att jag inte är ensam om detta. Jag vet att jag varken är den första eller den sista som kommer behöva genomgå detta. Men min blogg kommer handla om mig, om mina känslor, och hur jag kommer handskas med att behöva skiljas från min älskade M.