Dag 139

Jag har fått min första riktiga mens, efter att jag slutade med p-sprutan. Kanske ett halvår sen? Sutade med den, då en barnmorska sa att det kunde ta två år innan den gick helt ur kroppen, då jag tagit den så länge. Sen när jag träffade en doktor, sa han att om det inte varit för att M skulle åka från Sverige, så hade han rått oss att börja med skydd efter någon månad- om vi inte hade tänkt att försöka skaffa barn. Och det hade vi givetvis inte tänkt, av just den anledningen att han skulle åka hem.
Iallafall.
Jag fick mens.
Jag kan inte ens minnas när jag hade det sist (bortsett från två mycket små mellanblödningar efter jag slutat med sprutan). Men jag skulle gissa att jag haft mens max fem gånger, de senaste 12 åren, och sist var när jag slutade med p-piller och gick över till spruta för kanske 6 år sen.
Det var lätt att komma ihåg varför jag valt att inte ha mens!
Det kanske är annorlunda för andra, som haft mens i princip hela livet. Som kanske inte tar något p-skydd, eller faktiskt håller upp den där veckan på p-piller kartan. Man kanske vänjer sig på något sätt, att hantera allt? Jag vet inte. 
Jag började med p-piller när jag var 13 år, då min mamma var orolig eftersom jag hade en pojkvän som var 16. Nu fanns det inget att oroa sig över- med just den killen- men det var inte lätt att veta då.
Men jag har alltså tillfört hormoner till min kropp i... hmm... en herrans massa år. Så nu är första gången min kropp inte får några hormoner, och bara får klara sig med sina egna. Det är inte lätt att hantera.
Jag har bråkat så mycket med M den senaste tiden!
När han hört av sig har jag blivit arg för han hört av sig för mycket. När han dragit sig lite tillbaka, för låta mig vara ifred- har jag blivit arg för att han inte hört av sig tillräckligt. Jag har varit arg för att jag tyckt att det var hans fel. Han ville ha barn i framtiden, han ville att jag skulle sluta med sprutan. Det ville väl jag också, men det har inte spelat någon roll. ALLT har varit HANS fel! Det fanns liksom inget sätt att vinna. Jag frågade om han var nöjd nu, och om han fortfarande tyckte det var en bra idé att jag skulle sluta med sprutan.
"I blame you" sa jag argt. "I know" svarade han väldigt förstående, och sa att han bara önskade att han hade kunnat vara här, för att hjälpa mig på något sätt. Skaffa en skottsäker väst, och ge mig choklad.
Jag hoppas att jag kommer vänja mig mer. Vid mina hormoner, och allt, så M ska slippa ta all skit.
Har förklarat vad PMS är också, för det hade han inte hört talas om tidigare. Att han vet att jag kommer kunna bete mig som en galning innan jag får mens, och att han för allt i världen aldrig någonsin får skylla något beteende jag har på PMS- även om han skulle råka ha rätt. Han fattade, och sa att han skulle kanske behöva ett par tre månader på sig att lära sig, och vänja sig vid allt.
Vad bra jag har det. Egentligen. Alltså jobbigt nu, men bra som träffat M. Han är så öppen, och villig att lära sig nya saker, och att anpassa sig till så mycket. Jag kan inte säga att det är på grund av att han är från Afrika han är så, men att växa upp där, med allt vad det innebär, och sen på egen hand ge sig ut i världen och upptäcka andra länder med andra kulturer och seder, har format honom till den han är idag.
 
 
 
Jag måste bara se till att få hem honom nu, så jag har någon som kan ge mig choklad när jag får PMS, och vill vara snäll mot mig när jag får mens och bara vill vara dum.