junglefever.blogg.se

M skrev ett mail till handläggaren, om att han är orolig över hur jag mår, och att vi behöver få tillbaka vårat hopp, som vi förlorat. Hon svarade med att MiG jobbar så snabbt de kan med våran ansökan, att de har allt de behöver för att ta ett beslut, MEN.

Men, eftersom han finns i Schengens Information System, finns det några formella hinder (? obstacles) innan MiG kan ta beslutet. De har kontakt med myndigheterna i landet i fråga, och kommer ta ett beslut så snart som möjligt. 

 

Jag förstår verkligen inte vad Schengen har med våran ansökan att göra. Varför ska det utredas att han varit i ett Schengenland tidigare? Det utreddes när han sökte asyl i Sverige, och hade det varit några problem då, så hade Sverige inte gått vidare med den. Men nu, när han söker om tillåtelse att få komma tillbaka hem, så har de något obstacle som måste utredas innan han får komma. 

Jag blir så stressad över det här, att det ska leda till något dåligt. Jag vaknar tidigt på mornarna med ångest. Får känslan att jag inte andats på länge, känslan att någon sitter på mitt bröst. 

 

I mitt jobb följer jag med en annan person till dennes jobb. De har haft semester där i en månad, och sen har det gått några veckor extra sen jag var där sist, för jag har inte haft passen när hen går till sitt jobb. Men jag var dit i måndags igen, och då reagerade alla i personalen på att jag gått ner i vikt. Man får typ beröm, och sen frågar de hur jag gjort för att gå ner i vikt. Vad svarar man liksom? Jag sa nåt om att jag har väl i princip bara slutat äta. Jag vet inte vad jag ska säga annars. Och så är det ju sant. Jag har sån ångest att jag inte kan äta. Jag känner mig inte hungrig, känner bara hur det svider i magen när jag inte ätit på länge, eller att jag håller på att svimma när jag ställer mig upp. 

 

För några månader sen stötte jag och en kompis ihop med en tjej jag träffade genom M, som bor i min stad, som har en man från ett annat land, och vet vad jag går igenom. Vi pratade lite om allt möjligt, och sen blev hon plötsligt allvarlig, la handen på min arm och sa "gumman. du har gått ner i vikt", men sen sa hon att hon förstod det, på ett sätt som att "du behöver inte skämmas, jag förstår dig", och att hon hade gjort samma sak i mina skor. Och sen ändrade hon sig och sa att det var tvärt om, hon skulle ha gått upp mer istället. (Jag och min kompis var in på affären för att köpa choklad, och stötte ihop med henne när hon var där av samma anledning. Hon själv är rätt så stor) 

När vi gick därifrån skrattade jag och min kompis åt det, att hon tog det så allvarligt, så beklagande. Vi undrade om hon tänkte att M inte skulle gilla mig om jag inte var lika stor, eller vad tanken var.

Men nu när jag tänker på det, så var hennes reaktion egentligen bättre. Nej, hon kunde inte veta om jag hade börjat träna en massa, och åt nån diet, och verkligen hade kämpat för att gå ner i vikt. Men å andra sidan visste hon ju att jag går igenom något fruktansvärt jobbigt, och då är det ju inte helt galet att dra paralellen till att jag gått ner i vikt för att jag mår dåligt.

 

Det är väldigt mycket viktprat på den där arbetsplatsen jag är på när jag jobbar. "När jag har gått ner 5 kilo ska jag få äta det eller det" "När jag har gått ner 10 kilo ska jag fira med det eller det"

En kvinna där som är över 50 år, har kämpat rejält med typ en svältdiet, kombinerat med timmar på löpbandet, för att gå ner till sitt bröllop. Hon har gått ner väldigt mycket, på väldigt kort tid. Henne ger jag beröm.

Två personer där har opererat magsäcken för de var så överviktiga, och de har också gått ner en massa. Där har jag dock svårt att ge beröm, för det är inget de gjort själva. De har själva varit anledningen att de gick upp så mycket, och lät sen någon annan lösa problemet.

Och så jag då. Som gått ner i vikt för jag mår så himla dåligt. Är det verkligen något som behöver berömmas? 

 

Om 4 timmar börjar jag jobbet. Jag borde passa på att ägna mig åt en massa läxor jag har. Istället tänkte jag stanna i sängen några timmar, och titta på en ny serie jag har hittat. Aquarius. Den är precis så spännande som jag behöver, för att kunna koppla bort allt annat, och bara ägna mig åt den ett tag. Jag tänker som en fin tjej gjorde, när hon väntade på att hennes pojkvän skulle få komma till Sverige; att när jag har kollat klart på första säsongen av serien, kommer jag vara närmare dagen när M kommer hem igen.