Dag 421
Nu börjar det hända grejer. 14 månader har passerat, utan att nånting har hänt, men nu, NU! Jag kom hem från jobbet imorse, och såg ett brev från MiG på hallgolvet. Det stod att;
"M född då och då, medborgare där och där, har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige för att bo med dig. Vi ber dig nu fylla i ett frågeformulär som du hittar på vår webplats. Besvara frågorna och skicka in formuläret tillsammans med bilagorna senast 2015-06-22. Om handlingarna inte kommit till Migrationsverket innan dess kommer Migrationsverket fatta beslut på befintligt underlag, vilket kan innebära att ansökan avslås."
ÄÄÄÄÄNTLIGEEEEEN händer det nåt!
Detta borde vara sista stöten, innan beslutet tas. Detta är antagligen min sista chans att påverka, att bevisa, att övertyga. Jag spenderade några timmar med att fylla i alla frågorna, och använde så många tecken som tillåtet. Har skrivit ut allt, och lagt det här på vardagsrumsbordet. De ville ha det inskickat per post. Med andra ord finns det ingen begränsning för hur mycket jag kan bifoga. Jag kommer skicka med ALLT jag kan! ALLT!!
Har pratat med mina närmaste idag, om de skulle vilja skriva några ord om det här. Att de träffat M, och lite om det, lite om oss, lite om allt, eller lite om inget speciellt alls... men något som visar att förhållandet är på riktigt, eftersom alla mina närmaste har träffat honom.
Så kommer jag skicka foton, från när han var här, och vi gjorde grejer med kompisar och familj här, och från när jag hälsade på honom, träffade hans syster, och hans kompisar där. Skrev ut biljetten och bekräftelsen från hotellet. Samtalslistor som sträckte sig 6 månader bak i tiden. Kopiera kortet han skickade till mig på min födelsedag, och det jag fick när jag kom och hälsade på honom. Allt jag har, kommer de få. Det kommer vara så mycket att de inte ens kommer orka gå igenom allt, utan kolla lite snabbt på hur mycket bevis jag har, och sen bara godkänna det direkt. Och sen får han komma hem!
Angående bråket jag skrev om sist, så känns det så långt borta nu, efter brevet från MiG. Men det pågick i ett dygn, och efter det började han inse lite hur han behandlat mig. Han har sagt förlåt, och jag har svarat "ok".
Och just nu känns det som om vi aldrig någonsin har bråkat, och aldrig någonsin kommer göra det igen. Jag vet att molnen är väldigt rosa, och jag vet att det är mycket svart eller vitt för mig. Men nu, det här brevet. Plötsligt börjar jag känna lite hopp igen, att han kanske, kanske, kanske kunde komma under sommaren. Tänk om det skulle bli så!! Tänk om min kille får komma hem snart!!! Wow!