Två dagar kvar...
Vi har fått biljetterna, vi har växlat pengar, vi har förberett det mesta.
På måndag åker han.
Ibland känns det ganska normalt, men så plötsligt slås jag av att han snart inte ska vara här på väldigt, väldigt lång tid, och då fylls jag av panik-känslor.
Vi försöker ändå ha det bra ihop, försöker vara normala, försöker få ut så mycket som möjligt av varandra medans vi fortfarande har tid. Fast jag sa ändå åt honom att det är ok om han vill gå ut med sina kompisar ikväll. Det är ju sista chansen han har att göra det, så jag känner att jag inte kan vara allt för självisk.
Idag tvättade vi sängkläderna. Jag ville göra det innan han åker, så de ska vara rena, men att vi ändå kommer sova där tillsammans. Så att de ska lukta som han gör.
Hur klarar andra av sånt här? Jag undrar om det finns någon slags stödgrupp eller liknande, där man kan träffa, eller iallafall prata med andra i samma situation. Eller människor som tagit sig igenom detta, som kan berätta hur de gjorde det, hur de mådde, och hur det blev sen när de fick återförenas.
Det är det jag måste se fram emot, hur underbart det blir när vi ses igen.