junglefever.blogg.se

Jag var till kvinnokliniken här i veckan för att ta ett nytt cellprov. Det har nu gått ett år sen jag opererade bort cellförändringar, och om jag fortfarande var frisk den här gången, skulle jag inte kallas förens om ett år. Jag räknar med att jag inte har fått tillbaka något, och det känns väldigt skönt att inte behöva gå och fläka upp mig i den där förbannade gyn-stolen på ett år. 

Kvinnan som skulle ta provet var väldigt förstående, och hade kanske fått utbildning i hur man handskas med någon som varit utsatt för övergrepp, eller så var hon bara så där sympatisk av naturen. Hon frågade om jag ville att hon skulle berätta vad hon gjorde, eller om jag inte ville veta nåt. Jag vill veta allt som händer, för att känna nån form av kontroll över min kropp. Hon frågade om tatueringen på benet, för att få mig att prata om något neutralt. När hon såg hur jobbigt det var att ligga där frågade hon om jag ville att det skulle komma in nån som kunde hålla mig i handen, men jag måste hålla i stålstängerna på ett krampaktigt sätt, så det går inte. Hon sa inga kommentarer som förminskar hur jag upplever det hela, sånt som jag brukar få höra, typ "men jag för bara in den här plastgrejen i dig, och det gör inte ont" (JO! för MIG gör det ont), utan hon sa att jag var duktig, och berättade att nu var det bara lite kvar att göra, och sen skulle det vara klart. 

 

Det finns antecknat i mina journaler att jag varit utsatt för övergrepp, men om personen jag går till inte bläddrar ner och läser allt, ser de inte det. Jag önskar att det skulle finnas ett enkelt sätt att visa det, typ att man kryssar i en ruta på journalen, så det syns direkt. Då skulle jag inte behöva förklara varför jag håller andan av smärta när de "bara för in den där plastgrejen", de skulle veta från början, och de skulle inte behöva få mig att känna mig dum.

 

 

 

 

Till nåt helt annat, så såg jag att det fanns recept upptejpade på insidan av en skåpdörr på min arbetsplats. Frukostbröd, kladdkaka och chokladbollar- fast med n-ordet istället. Alltså. Vad är det för fel på folk egentligen? Jag tog en bit frystejp som jag skrev "Chokladbollar" på, och klistrade över n-ordet. Sa till min kollega att om någon verkligen skulle ifrågasätta varför kunde de ta det med mig. Så kan de få berätta för mig varför de tycker att det är ett bra ord att använda. 

Jag hoppas de skäms när de ser det, och att de tänker till lite.

 

 

 

13 månader utan M här hemma hos mig. Igår frågade en kompis om han (M) orkar, eller om han nästan gett upp hoppet. Sen frågade hon om jag orkade. Jag har nog aldrig fått den frågan, bara påståenden som "jag fattar inte hur du orkar", men inte att någon frågar mig OM jag orkar. Jag önskar att jag hade släppt spärren lite, öppnat mig, och sagt hur det känns, egentligen. Hon hade nog lyssnat, hade nog förstått. Men hon hade bråttom hem, hennes man var hemma och behövde hjälp med barnen, så jag ville inte säga nåt. Jag ville inte vara till besvär, och uppehålla henne. Nu när jag tänker på det hade det kanske inte varit så förfärligt om hon kommit hem lite senare. Om hon sa att jag började gråta, och behövde prata av mig lite, hade han nog förstått.

Det är så fruktansvärt ensamt att alltid gråta ensam.