junglefever.blogg.se

Innan jag skulle åka till M var det en tjej som sa till mig att jag skulle förstå M på ett helt annat sätt efter att jag vart där, och sett vad han kommer ifrån. Jag tänkte att hon hade rätt, men fattade aldrig HUR rätt hon hade. Herregud alltså, vad min kille har kämpat! Han har lagt så mycket tid på att ta sig från sitt land, för att få ett bättre liv, bättre möjligheter, och en bättre framtid. All den tid, för att sen FRIVILLIGT åka tillbaka dit, på obestämd tid, bara för att få vara med mig igen. 

Vi hade en jättefin semester tillsammans. 

Jag hade föreställt mig att jag skulle fulgråta som en galning när jag fick syn på M, men det var så mycket folk, och så många taxichaufförer som ville att jag skulle åka med dem, att han plötsligt bara var där. Åh att kunna krama honom igen! Det var nog det jag saknat mest, att få känna hans armar runt mig. 

 

Vårat hotell var jättebra. Av någon anledning fick vi uppgradering på rummet, och hamnade i ett rätt stort rum på husgaveln, så hela väggen framför sängen var fönster, med havet som utsikt. Det fanns dessutom ett stort badkar (jacuzzi? eller är det bara när det bubblar? det gjorde inte vårat iaf) där vi kunde bada tillsammans. 

Vi firade våran 1½ årsdag tillsammans. Red varsin häst i vattenbrynet på en strand. Romantiskt! Och på kvällen skar vi upp en massa färsk frukt, och drack rosé bubbel, i vårat stora badkar.

 

Vi åkte på utflykter till olika platser. Fick tex testa att smaka på färsk kanel direkt från trädet. Har tagit på en mimosa växt, som slog ihop sina blad när jag nuddade dem. Vi var till en ställe där man fick åka en liten båttur för att komma ut på stranden. Vi har plockat snäckor. Jag har fått äta yam, plantain, guanabana. Vi har badat i hotellpoolen nästan varje dag, M har tränat på att simma bättre. Hans syster kom och hälsade på, för att få träffa mig, och det var så kul att lära känna henne- den första jag träffar ut hans aboslut närmaste familj.  

 

Men jag har också sett hur M bor. Jag vet ju att det inte var bra, han har skickat bilder, och berättat om det. Jag tror att han kanske försökt skona mig lite, och att jag har haft svårt att ta in verkligheten. Men när jag kom dit, och såg det i verkligheten, så högg det till i magen. Jag började tänka på hur glad jag var att vara där, hur glad jag var över att vara tillsammans med M igen, för att trycka bort känslorna jag fick, annars hade jag börjat gråta. Jag tog inga bilder när jag var där, det kändes för respektlöst. Jag kan inte ge en bra beskrivning av hur det var där, men googlar man "slum in Ghana" så visar bilderna hur det såg ut. Att se allt det där, och tänka att det är faktiskt där min pojkvän bor. Det är så han bott i 11 månader, och vi har ingen aning om hur länge till han måste vara där. Jag fattar inte hur kan klarar det. Hur han stått ut, utan att bli knäpp.

 Han har en säng, min gamla resväska istället för byrå, taklampa med fläkt och så skaffade han en spegel till hans syster skulle komma (för hon bodde där). Han har ett kylskåp, en micro som slutat funka, av elens toppar och dalar, och så har han några grejer för att kunna laga mat, på golvet, utan el. Och det är allt han har. Ingen soffa, ingen tv, inget köksbord, inga stolar. En ytterdörr som förvisso har ett lås, men som lätt kan forceras upp om någon försökte.

Inget rinnande vatten. Ingen egen toalett, utan bara fyra cementväggar utan tak, med bara en öppning istället för dörr, med ett litet hål i ett hörn, som funkade som toalett (urin) och dusch. Öppna avlopp överallt, och husen stod så nära att det inte kom in några vindar, så det kändes som det knappt fanns någon luft att andas. När jag var där var det drygt 30 grader, och min väderapp (som visar "real feel", dvs räknar ut luftfuktighet osv, och säger hur varmt det känns som det är) visade på 38 grader.

De har en massa problem med elen, att de kan vara utan 24 timmar i sträck, och sen bara ha det någon timme innan det försvinner igen. När han inte har el på natten kan han inte ha på takfläkten, och då kan han heller inte sova. Med fläkten på är rummet fortfarande olidligt varmt, men det rör iallafall på sig, och det håller myggorna borta.

 

Jag trodde inte ens att taxin skulle ta sig fram, för den sista biten vi åkte på kan jag inte ens kalla väg, helt full av gropar och gupp, men han klarade det.

Alla tittade på mig, alla var trevliga och hälsade. Några småtjejer kom fram och kände på mitt skinn (på underarmen) för att se hur jag kändes. Ms supergamla hyrsvärd, som bor granne med honom, kom ut för att hälsa på mig för att jag är vit. M berättade att om jag varit svart hade jag fått gå in för att hälsa på honom, för att visa respekt. Det kändes fint, men samtidigt helt galet.  

Jag tänker ännu mer på hudfärg, och ännu mer på rasism sen jag var där.

Jag tänker på hur trevliga positiva alla var mot mig, för att jag är vit. Hur glada alla är för Ms skull, för han blev ihop med en vit tjej, och för att hans barn kommer bli mixed. Och sen tänker jag på hur han blir bemött när han är här. Han möts av fördomar, och folk som inte tycker om honom, bara för att han är svart. Folk som inte vet ens minsta lilla grej om honom kommer döma honom, enbart efter hur hans skinn ser ut.

 

Jag har lärt mig så himla mycket på den här resan. En hel del grejer om mig själv, men mest om M. Jag förstår honom på ett helt annat sätt, jag uppskattar och beundrar honom mer än jag tidigare gjort. Och jag insåg hur mycket han anpassat sig för Sverige, men ännu mer i mitt hem, och till hur jag lever mitt liv. Jag är tveksam att jag hade klarat av att kämpa lika mycket som han gjort för att ta sig från sitt land, att anpassa sig till en helt annan kultur, att flytta in i någons hem och acceptera att den andra vill ha saker och ting på ett visst sätt, att vänja sig med att ha saker på ett visst sätt, som el, dusch, rinnande vatten osv, för att sen åka tillbaka till det man kom från, och sen bara gå runt där och vänta på att någon annan ska besluta när man får komma hem igen. Men han har gjort, och gör allt det där, och han klarar av det. 

Jag har blivit mycket snällare mot honom efter jag var där och hälsade på. Jag vet att han uppskattar det.