junglefever.blogg.se

Igår började jag skriva ett inlägg om att jag postat allt till MiG, mer än 30 sidor blev allt jag skickade. 

Men att jag tapade allt hopp jag hade, när jag pratade med en person på MiG som sa att, nej att du fått hem det här brevet betyder inte att du fått en handläggare, nej du kommer inte få en handläggare när vi får in papper från dig, vi tar fortfarande ansökningarna i turordning, det är snart semester och då kommer i princip ingenting alls göras. När M ringde en annan dag sa de att de jobbar med ansökninar som är över 18 månader.

Jag tappade allt, på riktigt. Allt hopp jag fick, all ork jag haft, försvann.

Min psykolog sa åt mig att jag måste varva ner, måste jobba mindre och ta det lugn, för jag är så extremt nära att gå in i väggen. Hon sa att om det går så långt, kan det vara så att det inte ens längre hjälper att M kommer hem igen, för det kan vara väldigt lång väg tillbaka, om man nånsin blir den man var innan kraschen. 

Jag vet att hon har rätt, jag vet att jag är påväg dit, jag får mer och mer minnesluckor gällande saker jag gjort och sagt, och jag vet att det är ett dåligt tecken. Jag har ingen ork, men samtidigt kan jag inte slappna av. 

 

Men så hände något. 

M skickade ett meddelande att våran ansökan flyttat från staden vi hamnade i från början, till en annan stad. MiG kunde inte ge honom någon mer information, så han höll på att försöka få tag på någon på nya stället för att få veta mer. Jag försökte också, och kom fram rätt snabbt. Pratade med en person där, som sa att vi hade blivit förflyttade, men våra papper skulle ha skickats i slutet av förra veckan, men de hade inte kommit in än. Jag frågade om väntetiderna var samma, och att de på första stället jobbade med ansökningar som var över 18 månder. Fick till svar att de har inte väntetid som är mer än 18, och är det så finns det en anledning. Jag frågade om det var för att det är mycket att utreda och om det är ett oklart fall, men fick svaret att det är om personer som blivit kallade till möte inte dyker upp, om man inte skickar in papper i tid, och så. Jag frågade om jag skulle räkna med samma som på första stället, att inget kommer häda förrän efter semestern, och svaret blev INTE att det var så. Jag fick veta att vi skulle antagligen tilldelas en ny (ny??) handläggare inom en vecka, som kommer börja jobba med våran ansökan. 

Jag började gråta, och var tvungen att fråga igen, om jag hört rätt. Vi kom fram till att jag kunde ringa tillbaka om en vecka, för att se om vi fått en handläggare då. 

Jag var helt darrig i kroppen när jag la på luren. Ringde till M direkt, och hann säga att jag pratat med dem på nya stället, innan jag började gråta jättemycket. Han tog det, givetvis, som att jag fått ett dåligt besked, och kände sig väldigt orolig. Men efter ett tag förstod han vad jag sa, att det var bra nyheter. Han skrattade, och jag grät fortfarande. Han sa baby, det här var ju bra. Sa åt mig att gå och äta något sött, så jag skulle känna mig lite bättre. Han skulle gå till kyrkan som hade prayers, att han nu kan gå dit och vara på bra humör. 

Jag satt fortfarande och grät och var darrig i kroppen när en kompis ringde. Först blev hon också orolig, men sen hörde hon att jag lät på ett annat sätt än när jag var ledsen.

Hon kommer hit idag, så ska vi provköra en bil, och för det får man två biobiljetter (var), sen ska vi gå på bio och jag tänkte bjuda henne på middag som en lite sen födelsedagspresent.

Och så hade jag fått ett mail från mitt elbolag att om jag förlänger mitt avtal hos dem skulle jag få två biobiljetter.

 

Är det nu det är våran tur, är det nu det vänder för oss?