junglefever.blogg.se

I måndags ringde jag till nya enheten, som har våran ansökan nu. Fick veta att vi inte hade fått någon handläggare, för de var kvar på ansökningar från 2013. Jag blev jätteledsen, och personen jag pratade med frågade om jag grät, och jag sa att vi väntat 14 månader, och jag trodde att det ändligen skulle hända något nu. Hen berättade att de kommer snart vara klara med 2013, sen kommer de tilldelas ansökningar från första kvartalet i 2014, och eftersom våran är från mars 2014 trodde hen att vi skulle ha en handläggare om 2-4 veckor. Det är väl egentligen inte ett så dåligt besked, men jag blev jätteledsen.

Någots som var bra med samtalet var dock att jag fick iaf veta att det var några papper som vi inte skickat in, eftersom vi inte förstått att det behövdes. Och ingen har sagt åt oss att det saknades. Det var nog bara att personen jag pratade med försökte trösta mig lite, genom att fråga om jag hälsat på M, sa att jag kunde skicka in biljetter och foton och så. Hen räknade upp lite grejer, och då fick jag veta att det saknades.

Det hade varit mycket enklare för M att fixa det när han fortfarande bodde i sitt land, men nu får hans pappa göra det istället. Affidavit (motsvarande brottsregister tror jag?) bad de inte om, men när han ändå var och fixade papper tog han med det också. Sen birth certificat och bachelor certificat; födelsebevis och papper på att M inte är gift. 1300:- kostade det. M´s syster ska skicka hem det till mig, så jag kan kopiera och skicka till MiG. Om allt går som det ska, kommer de ha alla papper innan vi får en handläggare. 

 

Men det är så fruktansvärt påfrestande; jag pratar med en person som ger mig lite hopp, men sen får jag andra besked av nästa jag pratar med. Jag försöker att inte hoppas för mycket, men även lite hopp är för mycket, och varje gång blir jag mer besviken. 

Jag har ställt in planer nu. I måndags skulle jag köpt en ny dator, och igår skulle jag åka med en kompis till hennes torp och ta det lugnt, men jag orkar inte göra nånting. Har bara legat hemma i sängen och gråtit. Jag mår illa och har ont i magen hela tiden, så jag har knappt ätit. Men om en timme måste jag gå och jobba igen, oavsett om jag orkar eller inte. Jag har ett pass på 17 timmar, fast då är det även under natten, där det är meningen att jag ska sova. Men jag får varken bra eller tillräckligt med sömn där, så jag går nog hem och sover imorgon bitti när jag slutat. 

 

I helgen är det midsommar. Jag hade sagt till på mitt jobb att jag gärna var ledig den den helgen, för jag hade planer med en kompis. De la inget på mitt schema under lördag och söndag, men jag fick bara 92 timmar jobb den här månaden, så nu önskar jag att jag jobbat istället. Det blev inget med planerna heller. Jag är erbjuden att åka hem till kompisen ändå. Hon ska vara hemma, ville inte dricka något, hennes sambo (som jag inte känner, eftersom han knappt pratar när jag är där) och hans kompis kommer precis ha kommit hem från en semester och vilja ligga bakfulla i soffan hela dagen. Egentligen blir jag inte förvånad heller, att planerna ändrats, då vi skulle hängt både på nyår och alla hjärtans dag tillsammans, och det inte blev av. Det är väldigt lätt att sitta i ett samboförhållande och säga att det egentligen bara är helt vanlig dagar, och man inte måste göra något speciellt. Det är en helt annan grej att sitta hemma själv, och inte ha någon att vara med under alla högtider, oavsett om man har nån att längta efter, eller om man är singel. Och nu kommer jag sitta hemma med katterna och inte göra nånting, och min facebook kommer fyllas av bilder och statusar om fester och hur roligt alla har. 

Om M varit hemma hade allt känts annorlunda.