junglefever.blogg.se

...eller dag 1 på nedräkningen!!!!

Jag har inte fattat det än, men allt är klart, och nu väntar vi på riktigt att M ska få komma hem!!

 

Jag ringde handläggaren igår morse, men kom inte fram. Ringde tillståndsenheten, och personen jag pratade med där skulle maila handläggaren och be honom ringa mig. Klockan var strax efter 8 när jag ringde. Sen satt jag och väntade och väntade, men hörde inget.

Strax efter kl 14, när jag och min kompis var på affären, ringde han. Jag blev lite nervös, men samtidigt tänkte jag att han nog bara ringde mig för att säga att de inte var klara än (att personerna som skulle ta beslutet med honom tagit ledigt den här veckan för det är höstlov, eller är sjuka eller någon annan anledning varför det inte skulle hända på ännu ett tag), och att han ringde mig för att jag bett om det. 

Jag frågade om det hänt något, precis som jag alltid gör, och han sa ja. "MiG har bestlutat att bevilja tillfälligt uppehållstillstånd för M... Xxxx" Och jag ba, va? Vad säger du nu? Är det SANT!!??

Han berättade vidare sen att de normalt sett beviljar Tillfälligt UppehållsTillstånd i två år, och att man sen får söka om att få Permanent UppehållsTillstånd. Men Ms pass går ut innan två år passerat. Om han ville skaffa ett nytt pass nu, så kunde de vänta med beslutet, så de gäller för hans nya pass. Annars kunde han bevilja ansökan nu, och sen skulle vi, istället för att söka om PUT efter två år, ansöka om förlängning av TUT. Om jag uppfattade honom rätt, så skulle det innebära att det skulle ta längre tid innan han kunde söka PUT, för att vi istället förlänger TUT. Men att det gick att göra från Sverige, så han inte behövde åka tillbaka för det. Jag sa att vi kan ansöka om förlängning 1000 gånger, om det bara innebar att han fick komma hem. Han sa att så länge vi har ett förhållande är det inga problem, och sa att han skulle ringa och kolla med M också, att han måste ta beslutet, jag sa att jag skulle ringa honom direkt efter vi lagt på för att berätta detta, och handläggaren sa att jag kunde be M ringa honom. Jag sa med darrig röst att det här var den bästa dagen på hur länge som helst, och han sa att han förstod det. Jag tackade honom. 

Ringde till M. Sa att allt är klart nu, de tar beslutet idag, och han får komma hem. Han fattade inte vad jag sa, om han hört rätt, om det var på riktigt. Sen lät det som han grät och skrattade samtidigt, "baby, I´m coming home?" Sen förklarade jag resten, han pratade med handläggaren, och ringde sen upp mig och sa vad de sagt. 

Min kompis kramade mig flera gånger, men jag kunde inte ta in vad som hänt. Jag fattar fortfarande inte. Jag har ringt och skrivit till de närmaste för att berätta, och tillsammans med kompisen började vi skriva en lista på saker som jag ville göra innan han kommer hem. Men det känns fortfarande inte som det är sant. 

 

Idag är första dagen jag vaknar, när jag vet om att han är påväg att komma hem. Men det känns inte på riktigt. 

Jag var till min psykolog dagen innan jag fick beskedet, så jag ville ringa henne och säga att beslutet kommit. Har gått till henne sen innan M ens lämnat Sverige, så hon har varit med i hela den här processen, och hjälpt mig att hantera allt. Ändå kändes det lite som jag var typ världens mest ensamma människa, som ringer sin psykolog för att berätta när nåt hänt. Men lite senare, när hon ringde upp mig, och både lät och sa att hon var jätteglad, kändes det bra att jag berättat. Hon sa också att jag antagligen har fått en chock nu, och att det kan ta ett tag innan den lägger sig, och jag inser att detta är på riktigt. 

 

Jag har ingen ordning på tankarna, och det känns som jag bara svamlar en massa. Men det känns bra att min kompis var med. Både för att det känns så fint att jag fick dela det här med henne, att hon var med när det hände, men också lite så att jag har någon som kan bekräfta för mig att det har hänt, för det känns som en dröm.

Vi har väntat på det här så fruktansvärt länge, 19 månaders outhärdlig väntan.

Men nu, NU ÄNTLIGEN ÄR DET VÅRAN TUR!!!