Dag 507
Igår ringde M till handläggaren, som kom tillbaka från sin semester i måndags. Han sa att hon sagt att hon kommit halvvägs med våran ansökan, och sen nåt han inte förstod.
Jag blev så ledsen. Vad innebär halvvägs, jag trodde hon läst igenom hela?! Det kändes som det kan ta hur lång tid som helst. Jag hade föreställt mig att hon var i princip klar med allt när hon gick på semester, eftersom vi hade en tfn intervju, eftersom hon inte behövde nån komplettering- och att det var kvar att godkänna när hon kom tillbaka. Ännu ett nederlag, ännu en förhoppning som grusats.
Jag ringde henne imorse. Sa att jag ville veta hur det gick med ansökan, och hon frågade efter mitt namn. Jag svarade, och hon sa ungefär nåt "ja ok, hej!". Jag sa hej en gång till, och frågade sen om hon inte ville ha ansökningsnumret. Men hon visste vem jag var, sa att hon hade våra papper där, framför sig.
Hon sa att hon inte kommit halvvägs, att man inte kan säga så, för de jobbar inte på ett sånt sätt. Men att hon jobbar aktivt med våran ansökan, och att den inte bara ligger på en hög. Hon kunde inte säga nåt om hur lång tid det kunde ta.
Jag tyckte hon lät ledsen på rösten, blev helt nojig, och frågade om jag hörde på hennes röst att hon inte kommer kunna godkänna oss. Men hon sa att hon inte kunde säga varken eller, innan det var dags för bestlutet.
Jag hoppas givetvis inte att hon mår dåligt, att det hänt henne något jobbigt, att hon är ledsen eller så. Men jag hoppas så innerligt att det inte hade att göra med att hon visste att hon skulle vara tvungen att komma med ett besked, som varken jag eller M klarar av att få.
Nu känner jag mig så stressad. Hjärtat slår snabbt och hårt, jag känner att jag inte kan sitta stilla, samtidigt som jag inte orkar göra nåt alls, och bara vill lägga mig och sova.
Om en vecka har det gått 17 jävla helvetes månader, som jag inte fått spendera tillsammans med M, tid där mitt liv bara är pausat i väntan på att han ska komma hem igen. Tid där min kropp blir äldre och äldre, och jag har mindre och mindre tid kvar att försöka starta en familj. Det är så orättvist!