junglefever.blogg.se

Jag har jobbat väldigt mycket senaste tiden. Jobbat dag, jobbat vaken natt, och där emellan ställt om dygnet så gott jag kunde för att orka med de olika passen. Jag har spenderat i princip all min lediga tid åt att hinna med att göra mina skolarbeten i tid. Idag när jag kom hem från jobbet upptäckte jag att jag missat att göra ett arbete som skulle ha lämnats in i fredags, så det var bara att sätta sig och göra det direkt. Det tog 4 timmar, och jag är inte ens säker på att det jag skrivit är bra, för jag är så väldigt ofokuserad. Jag har mer kvar att göra, men på tisdag skulle iaf en kompis komma och hjälpa mig med en stor psykologiuppgift. Hon är socionom, och torde alltså kunna vara till bra hjälp. 

Men allt jobb den här månaden... en person är sjukskriven, och det råder total panik. Av någon anledning har de inte trott att detta skulle kunna ske, så de har inga extra vikarier, det är jag och en kille som är långtidsvikarier, men vi har båda redan heltid på våra scheman nu. Så jag får jobba extra, och får betalt för övertid. Å ena sidan försvinner en massa tid jag skulle behöva ägna åt skolarbeten, och lite tid jag borde ägna åt att försöka varva ner och ta det lugnt. Å andra sidan kommer lönen nästa månad göra att det är var värt det. Jag kanske kommer behöva köpa en enkel biljett till Arlanda för den lönen?

 

Jag pratade med handläggaren nu i veckan, och det visade sig att det där landet som är upptagna med att varva mellan att skjuta, värja sig mot, och släppa fram flyktingar, ändå tagit sig lite tid och svarat MiGs begäran att ta bort spärren. De ville bekräfta att det var rätt person det rörde sig om, att MiGs och det där landets uppgifter stämde överens. Handläggaren sa att han skulle skicka svar till dem den här veckan, och säga att det är samma person, så de kan ta bort spärren. Och de hade två veckor på sig. 

 

Jag orkar inte skriva mer. Jag orkar inte hoppas. Jag orkar inte ligga i sängen och gråta för jag känner mig så ensam.