Dag 475
Den här veckan har varit jättejobbig. M ringde handläggaren i måndags, och jag hade tänkt vänta lite, men i onsdags kunde jag inte vänta mer. Var så stressad över att det bara var några dagar tills hon skulle gå på semester. När jag pratade med henne sa hon att ja, hon har tittat på våra papper, och kommer gå igenom dem med någon annan, förhoppningsvis under dagen, men nej, hon skulle inte hinna ta ett beslut innan semestern.
Det kändes som nåt gick sönder i mig.
Hon sa att alla handläggare har mellan 50-100 ansökningar, och hon måste prioritera att skicka ut brev om komplettering, eller kalla till möte, för dem som inte hade kompletta ansökningar. Hon sa att hon förstår att det är frustrerande, hon förstår att jag blev ledsen, men att jag ska tänka att nu är det iaf veckor det handlar om, innan vi får ett beslut, och inte månader.
Jag ringde upp M direkt efter samtalet, och hade sån ångest över att vi nu inte kan ha nåt hopp alls. 4 veckor ligger framför oss, där vi vet att det inte kommer hända nånting alls. Nej, jag vet, 4 veckor är ingenting. Men 475 dagar+ 4 veckor är mycket. 15½ månad+ en månad är outhärdligt dåligt.
Drygt 2 timmar efter jag pratat klart med handläggaren, ringde hon upp mig. Frågade om jag hade tid att svara på lite frågor. Som tur var började jag jobbet sent den dagen, så jag kunde ta det då. Först läste(?) hon upp en massa om att jag är skydlig att tala sanning, och får heller inte undanhålla viktig information, om jag inte kan svaret ska jag säga det, osv, osv. Det kändes så allvarligt att jag blev helt darrig i kroppen, och började oroa mig för att säga nåt fel, men hon sa att det inte ska vara nån fara. Sen fick jag återigen svara på samma frågor som i ansökan+ papprena de bad mig skicka in för ett tag sen- fast lite mer extra frågor. En ny fråga var tex vad jag trodde M gjorde i Sverige när jag först träffade honom (trodde han var här för att spela fotboll). Jag pratade på en massa, och hon fick pausa mig flera gånger för att hinna anteckna mina svar, men jag ville säga så mycket som möjligt. Jag pratade om asylasökan, och att jag var medveten om att det står lite olika i den, mot vad vi sa i ansökan nu. När hon hade ställt alla sina frågor, undrade hon om det var något jag ville lägga till. Då kom jag på att jag skulle säga att jag inte bara vet att det står lite annat i den tidigare ansökan, utan att jag faktiskt visste vad det stod i den, att jag läst igenom det, att jag pratat med hans advokat han fick genom MiG, och att vi även var dit på ett möte. Sen la jag även till en grej, som är en ganska privat grej om hans familj, för det finns en grej vi svarat på i våra frågor som ser lite konstig ut. Så även om hon kanske inte lagt märke till det, förklarade jag varför det var så, och vad det berodde på också.
Vi pratade lite om det var ett problem att han sagt något annat i tidigare ansökan, och hon sa att de har ju tillgång till den, men nu är det främst vårat förhållande som hon ska utreda, för det är det vi söker på nu. Hon sa att det var bra att jag inte längre trodde han varit här för att spela fotboll, utan att jag visste hur det låg till, och det kändes som hon uppfattade att vi pratar mycket, och pratar om allt.
Sen sa hon att hon skulle gå igenom allt en gång till, men att hon innan samtalet inte kände att det var något som saknades. Men påpekade igen, att beslutet kommer ändå inte tas innan semestern, dock kunde det vara så att det inte behövde ta så lång tid efter hon kommit tillbaka igen. Och så fick jag veta att när beslutet är taget, kommer det ta max några minuter innan statusen ändras på deras hemsida, att jag kan se där ATT beslutet är taget. Och hon sa att om jag ser det innan jag fått hem ett brev, kunde jag ringa kundtjänst för att få veta VAD beslutet var.
Sen gick hon på semester. Båda jag och M var in på hemsidan för att kolla för säkerhets skull om hon kanske ändå hade hunnit med att bestuta nåt. Men så var det inte. Och nu känns allt så hopplöst.
Igår när jag stod i duschen, höll jag på att svimma. Det svartnade inte för ögonen, utan skulle snarare säga att det vitnade. Jag kände mig yr och svag, ljudet blev svagare, färgerna försvann nästan, och allt blev ljust. Jag fick sätta mig på toalettlocket för att inte rasa ihop, och ganska snart efter jag satt mig ner blev färg och ljud normalt igen, men det tog ett tag innan jag kände att kroppen orkade att röra på sig. Då kom jag på att klockan var efter 1 på dagen, och jag hade varken ätit eller druckit något på hela dagen.
Det är inte så att jag bestämmer mig för att inte äta, det är bara det att jag inte tänker på det. När jag jobbar äter jag, men inte när jag är hemma. Antingen känner jag ingen hunger, eller så är jag ledsen och har varken tanken på att äta, eller någon lust att göra det.
Jag höll på att skriva mer, men tappade plötsligt all ork och motivation. Jag åkte till en kompis igår eftermiddag, åt pizza och drack drinkar, sov kvar där, och idag har vi ätit mexikansk mat, gått på bio, och ätit godis. Så jag har fått i mig mat. Nu ska jag klappa mina katter, och försöka sova. Godnatt