Dag 561
Att vi kommit upp i 561 dagar nu är ju helt sjukt egentligen. Det är så fruktansvärt lång tid, och det har inte hänt något nytt. Våran handläggare har skickat ut en påminnelse om att lyfta spärren som gör att M inte får resa inom Schengen, men inte fått något svar.
Det går inte alls bra, och M har gett upp helt nu. Han började prata om att det fanns en väg för honom att slippa allt det här, och det skulle vara att han avslutade allt, och tog sitt liv. Jag har känt sån panik över att tänka på att han är så långt ifrån mig, när han har de tankarna, och att jag inte kan göra något. Panik över att jag kan vara nära att förlora honom. Och samtidigt har jag, innerst inne tröstat mig med att om han gör det, så vet jag att det skulle vara mer än jag skulle kunna hantera, och då skulle jag också kunna ge upp och slippa allt det här.
Han är desperat, och tror inte på att det kommer lösa sig med MiG och beslutet, han tror inte att det någonsin kommer hända, och vill inte ens ringa handläggaren- för det inte finns någon mening med det längre. Han behöver hopp, och det kan han få om vi planerar något nytt. Något nytt innebär att vi flyttar till något annat land, tillsammans. Och jag vet inte vad jag känner. Jag har mina katter. Jag har ett vikariat på ett år, som börjar om några veckor. Jag har påbörjat en utbildning. Jag har vänner och familj här. Att ge upp och lämna allt det för att komma till ett land där jag inte har jobb, ingen inkomst, ingen stans att bo... jag vet inte. Men samtidigt. Det är oktober nu, och vi står inte ut längre.