Dag 569
Jag försökte ringa handläggaren igår, men möttes varje gång av ett meddelande att han var upptagen, och skulle återkomma kl 10. Jag försökte fram till efter 11 nånting, sen var jag tvungen att ringa jobbsamtal för att se till att de skulle ge mig rätt lön den här månaden, och sen skulle jag gå till skolan.
Vid 7 imorse testade jag att ringa igen, för att se om jag fick något annat meddelande, men det var samma.
Senare försökte jag ringa tillståndsenheten, men kom inte fram dit heller, så jag ringde växeln som kunde koppla mig, så jag hamnade i telefonkö. Personen som svarade sa att det kanske varit något fel på handläggarens telefon, och mailade honom ett meddelande om att ringa upp mig.
En timme senare ringde han. Han hade fått svar, och spärren som gjort att M haft inreseförbud i Schengen är nu borttagen. Han skulle kolla igenom allt en gång till, sa att han höll på med det nu, och sen behövde han ta det med två andra personer, innan beslutet kunde fattas. Han kunde inte säga när de kunde ha tid, men han hoppades att det skulle bli den här veckan. Jag frågade om jag kommer se på hemsidan när beslutet är taget, även om jag redan frågat det flera gånger, och redan fått svaret att det tar max några minuter från att det är klart till att jag kan se det där. Han svarade (såklart) att det gick att se det där, men sa sen att han kunde ringa mig när det var färdigt.
Jag var grät lite, var skakig, och andades hackigt när jag ringde M. Han visste att jag väntade på att handläggaren skulle ringa upp mig, och som vanligt trodde han det var ett dåligt besked. Eller samma som de senaste gångerna, att inget hänt. Men när han förstod att beslutet kanske skulle tas i veckan, och jag sa att han kunde vara hemma om några veckor blev han jätteglad. "Wow baby, I´m coming home", sa han och skrattade.
Men vi tar inte ut något i förskott. Vi vill inte hoppas för mycket, och han kommer inte göra sig redo att flytta hem till sina föräldrar innan vi fått beskedet.
Jag har skoluppgifter att göra. Innan han ringde kom jag inte igång att göra något för jag bara stressade över om han skulle ringa, och vad han skulle säga. Nu kan jag inte koncentrera mig för att göra något. Jag känner mig inte så väldigt glad, för jag vågar inte göra det. Men jag är upprymd. Och livrädd att något ska hända, så det inte blir något, och allt förstörs, och vi förlorar allt, och kommer tillbaka i kön som väntar på handläggare. Men fan också. Det måste verkligen vara våran tur nu, visst?