Dag 456
Sist jag pratade med en person på nya enheten, fick jag höra att vi kunde få en handläggare efter 2-4 veckor. En vecka efter det ringde M upp dem, och fick veta att vi hade fått en handlägare.
Jag var på jobbet när jag såg att han skrvit det till mig. Sa till mina arbetskamrater att jag måste gå och ringa M, och vad han skrev. Han skrattade när jag ringde, det där speciella skrattet han får när han tycker nåt är riktigt bra. Efter vi la på kände jag mig helt darrig i kroppen. Gick ut till de andra igen, och de frågade vad han sa. Under tiden jag sa meningen att vi fått en handläggare började jag gråta. Min kompis kom fram till mig, tröstade mig lite, "men gumman, det är ju bra nyheter?". Och det var det ju såklart, så bra att jag inte kunde tro att det var sant.
Alltså på riktigt, jag blev osäker på om det var sant, eller om det hade blivit nåt missförstånd, så jag ringde upp numret han gav mig. Fick tag på en person, som bekräftade att hon var våran handläggare.
Hon är den försa personen som frågat om mitt namn, och inte bara frågat efter "namnet på den sökande" som alla andra gjort. Hon är den första som verkligen verkade mena när hon sa att hon förstod att det var väldigt jobbigt.
Hon skulle gå på semester efter 4 veckor, och sen vara borta i 4 veckor. Hon hoppades hinna titta på alla hennes ansökningar, och vidta de åtgärder som behövdes, dvs be om komplettering, kalla till möte, eller GODKÄNNA!
Det var för en vecka sen.
Imorse ringde M till henne och frågade hur det gick. Hon sa att hon trodde hon kunde hinna kolla på våra papper den här veckan, men kunde inte säga hur lång tid det skulle ta. Och så bekräftade hon att hon fått in papprena jag skickade in.
Jag vågar inte ens uttala orden. Eller ens tänka på det, vad detta kan innebära.
Jag känner det som om jag sitter och håller andan, och samtidigt försöker distrahera mig med andra saker- för att glömma bort det faktum att jag håller andan, och känner hur jag är påväg att sprängas inifrån.
Jag håller andan tills jag hör nåt från henne. Kollar deras hemsida varje morgon och kväll, för att se om de ska ändra "inget beslutstatum" till dagens datum.
M har förändrats. Han har hopp nu, han tror på att det är nu det sker. Hans röst är så mycket gladare, en röst jag inte hört på länge.
Jag tänker att det inte har påverkat mig så mycket, men när jag var till min psykolog såg hon att det hänt nåt, att jag såg gladare ut. Och så tar det inte emot lika mycket att äta nu, som det gjort senaste veckorna, eller kanske månaderna t.o.m...
Men... ja. Jag tänker ändå att det inte stämmer. Det känns för bra att vara sant. Jag tänker att det kommer hända nåt, och att nästa gång jag ringer ska få veta att vi inte alls har en handläggare, och vi är tillbaka i kön igen. Men fan! Nej. Det har gått 456 dagar, det har gått 15 månader. En gång i tiden var handläggningstiden 3 månader. Det har vi klarat av 5 gånger om! Så det måste vara våran tur snart.
Det bara måste vara så.