Dag 497
Idag var jag på upprop i skolan, och jag känner väl inte direkt nåt alls för det.
Jag har fått många kommentarer som "vad kul att du ska börja plugga", men det känns inte speciellt kul, egentligen. Det känns som jag inte har så stort val, eftersom mitt jobb- nu när jag jobbat över ett år- kan kräva att jag måste vara utbildad för att jobba kvar där. Och varken jag eller M har råd med att jag riskerar att stå utan jobb och inkomst, så jag gör bara vad som krävs.
Så nu ska jag plugga, för att få utbildning inom ett jobb jag egentligen inte vill ha. Men å andra sidan trivs jag på min arbetsplats, även om det är fruktansvärt jobbigt och ibland ett riktigt skitgöra (alltså på riktigt, hantera andras avföring är ett skitgöra). Och eftersom jag ska jobba samtidigt som jag pluggar behöver jag inte ta lån (förutom kanske någon månad här och där, när jag har praktik och kanske inte hinner/orkar jobba tillräckligt mycket).
Jag kommer ha både erfarenhet och utbildning när jag gått klart skolan, så efter det lär jag inte behöva oroa mig speciellt mycket över att hitta jobb. Även om det inte är mitt drömjobb, som sagt.
Även om jag fått löjligt lite jobb i augusti, och vet att den lönen inte kommer räcka till (om ingen skulle bli sjuk, så jag kan få fler timmar, men det känns inte bra att önska det liksom), så kommer jag nog ha mer jobb framöver. Jag har ju försökt hitta på en massa grejer att göra hela tiden, för jag inte klarar av att bara sitta hemma och tänka för mycket, så när jag ska både jobba och plugga på heltid- då kommer jag iaf hålla mig sysselsatt.
Lite väl sysselsatt kanske. Jag hoppas ju på att M kommer hem snart, och då vill jag ju ta igen tid vi förlorat när vi varit isär. Men det löser sig på nåt sätt.
Om en vecka är handläggaren tillbaka. Nu gäller det att försöka hålla ihop. Tänka att snart får jag räkna ner dagarna, tills M kommer hem, istället för att räkna hur många dagar han varit borta.