Dag 493
Om 11 dagar kommer våran handläggare tillbaka från sin semester.
Den här väntan är värre än den "vanliga" väntan, och det känns ännu mer som ett vakuum. Som att sitta i ett väntrum, och samtidigt försöka att fortsätta livet man har där utanför. Jag håller ihop, fast bara knappt. Trycker ner ångesten så mycket att jag snart inte kan andas, men släpper jag på det brister jag. Jag har redan gjort det, släppt fram för mycket, och resultatet av det håller på att läker nu.
Jag hade inte skadat mig på så lång tid, så väldigt många år, men nu gick det inte att låta bli.
När jag var tonåring visste jag ingen som skadade sig, och google fanns inte än- så jag vet inte ens hur det började. Men på nåt sätt upptäckte jag att det funkade för mig, att det lättade på trycket liksom. Och jag kände samma sak nu, att det kändes bättre.
Jag kommer inte skriva mer om det här, för jag vill inte ge någon idéer om självskadebeteende. Men jag kan säga att samtidigt som det hjälpte mig, ångrar jag att jag gjorde det. Och jag vet hur dåligt M mår över att jag gjort det, han bär så mycket skuld, och tycker att det är pga honom jag mår dåligt (fast jag säger att det inte är så), så för honom kommer ärret påminna om den skulden han känner.
Men nu, 11 dagar kvar. Och sen, efter det, hoppas jag att beslutet inte kommer ta lång tid, för ingen av oss orkar mer.