Dag 45
Det har redan gått 45 dagar! Men det har bara gått 45 dagar...
Ringde MiG i tisdags. På försök nummer 42 kom jag fram och kunde lämna mitt nummer för att bli uppringd. Väntetiden var 31 minuter. 60 minuter senare ringde de upp. Jag hade då lämnat hemmet, och varr mitt ute band folk, så jag försökte hålla mig sansad.
Jag fick veta att de kunde se att han gjort sin intervju, men kunde inte svara på hur länge jag måste vänta på min. Jag frågade om det kunde vara ett problem att M svarade ett år fel på frågan när jag är född, och fick veta att det inte gick att svara på det nu. Men jag fick tipset att skriva med det i min intervju, så jag tänker att det kanske bevisar något för dem, att jag vet vad han sa? Jag frågade också om jag kunde skicka in foton på oss tillsammans, för M hade med sig foton till sin intervju, som de inte ville se. Jag fick veta att det kunde vara så att de frågade efter det i min intervju, och när jag frågade om chathistorik från innan vi träffades, kunde det också vara bra. Så jag kunde förbereda sånt att ha redo inför min intervju.
Jag frågade vad jag kunde göra för att skynda på processen, och fick svaret att vid den här tiden fanns det inget jag kunde göra (när var/kommer den tiden då?). Men jag fick även veta att om det händer något som gör att det blir sämre, kan ansökningar från hans land komma att prioriteras. Jag önskar alltså inte att det blir värre på något sätt, och jag hoppas verkligen att det kommer komma en lösning som gör att hela landet blir lungare och säkrare att vistas i. Fast samtidigt tror jag att det kommer bli krig, och då känns det iaf skönt att veta att hans ansökan kan skyndas på lite, så han kommer därifrån snabbare. Givetvis vill jag ha hem honom så snabbt det bara går, men det viktigaste är ändå att han är säker där han befinner sig.
Idag ska jag börja jobba. Det fick jag veta i förrgår. Jag kommer gå introdukton med en annan assistent, till brukaren jag ska vara hos. Från lunch till kvällen idag, och samma imorgon. Sen på lördag ska jag jobba själv från lunch till kvällen, sen sova kvar där, och sen jobba morgon till lunch. Jag kommer alltså vara hemifrån i 24 timmar. Hur jäkla mycket mat måste jag inte ha med mig då? Jag får fylla en kasse med matlådor och mellanmål.
Det som stressar mig med jobbet, förutom att jag knappt har någon information om vad som ska göras, och vad som förväntas av mig- är att jag inte har fått reda på vilken lön jag har. Jag har frågat, både efter anställningsavtal, och besked om lön. Men tydligen är de som sköter det sjuka. Och då finns det tydligen inget någon kan göra för att kunna berätta sånt för mig. Även om intyget nu ska dröja, är det väl inte helt ovanligt att man ska få reda på lön INNAN man börjar jobba.
Jag har kontaktat dem flera gånger tidigare, och frågat om när jag kommer börja jobba, utan att få besked. Sen plötsligt, får jag veta två dagar innan, att jag ska gå intorduktion, och sen jobba asmycket.
Jag har två gånger frågat om anställnigsbevis, och lön, utan att få besked.
Jag har inte ens börjat jobba, och jag tycker redan att det känns jättejobbigt... Då känns det extra jobbigt att M inte är här.