Dag 272
Jag sitter hemma i soffan och surar. Surar för att jag var så dum. På juldagen när jag inte alls kände mig sugen på att lämna mammas hem, för att åka och jobba ett 24-timmars pass, utbrast jag att jag önskade att jag skulle bli sjuk, så jag slapp jobba. "Visst! Din önskan är min lag" tänkte någon, och två dagar senare började jag känna mig dålig. Det eskalerade under natten, och idag vaknade jag och var sjuk. Så jävla dumt.
Jag vill inte vara sjuk för att:
1. det är jobbigare att vara sjuk än att jobba
2. jag njuter inte av min ledighet när jag är sjuk
3. jag vill inte sjukskriva mig från jobbet, för då måste någon annan avbryta sin ledighet för att ta mitt pass
Dessutom sa jag att jag kunde jobba fyra timmar imorgon, för en annan assistent ville gå på kalas. Skulle egentligen vara ledig i 4 dagar nu, men njuter ändå inte av ledigheten när jag inte mår bra.
Jag sa att jag kan ta passet, men att jag är sjuk, och orkar bara om brukaren inte hade någont planerat för dagen, och vi kunde ta det lugnt. Kan lika gärna sitta där i soffan och känna mig klen, som att sitta här i soffan och känna mig klen.
Idag förbereder jag mina torra fötter inför resan. Smorde in fötterna med olivolja, satte på plastpåsar som jag tejpade igen, och sen på med strumpor för att hålla allt på plats. Efter några timmar tog jag av det, och hade mycket lenare fötter!
Sen när jag duschade tänkte jag fila dem. Det gick sådär. Köpte en ny fotfil för ett tag sen, för den var rätt snygg, och då kastade jag den gamla. Det var dumt, eftersom den snygga fotfilen inte filar något. Det hade säkert varit mer effektivt att gnugga fötterna på badrumsmattan. Ska se till att köpa en ny, normalful, fotfil snart.
Om 23 dagar åker jag till M. Vid den här tiden, om 23 dagar, kommer mitt plan landa, så jag kan stressa iväg och hämta min väska, gå genom tullen, och springa fram till Ms famn.
När jag mår dåligt över allt det här säger folk "men du får ju hälsa på honom snart". Och de menar antagligen väl, men det känns inte så. När de säger så känns det som jag inte får vara ledsen nu, för jag "ska ju ändå träffa honom snart". Men jag är fortfarande ledsen nu, även om jag är där om 23 dagar. Jag kommer ändå bara träffat min pojkvän 10 dagar av 300 dagar. Det är 3% av tiden, som vi fått vara tillsammans. Det är inte rättvist.
Jag är jätteglad över att jag ska dit, men jag mår ändå så fruktansvärt dåligt över hela den här situationen.